Europa

Karta över Europa

“Den gamla värden” brukar ju denna världsdel betitlas. Europa är det område som ligger längst bort i arboretet och har den minst exotiska klangen. Cirka 250 plantor fördelat på 33 olika arter finns planterade utöver de naturligt förekommande vedväxterna som ju egentligen också bör räknas till världsdelen.

Här hittar man växter som säkert är kända för många; exempelvis klibbal, Alnus glutinosa, en, Juniperus communis, och gran, Picea abies. Men det finns även en del för Nordsverige ovanligare träd som man inte bör missa. Hästkastanj, Aesculus hippocastanum, som växer vild i bl.a Bulgarien och vår inhemska ask, Fraxinus excelsior, ger världsdelen en exotisk touch.


Skogseken,  Quercus robur, befinner sig långt norr om sin naturliga nordgräns men har bevisat sin överlevnadsförmåga på flera håll i Umeå, bl a residensparken. I arboretet i Baggböle finns idag totalt 26 ekar varav många är ned betade till fältskikts nivå. Dock finns några som har lyckat höja sig över mängden och mäter idag 3-4 meter. Dock kan inte ens dessa anses vara utom fara vad gäller risk för fejning och betning av rådjur och älg, vid en rejäl snövinter kan trädens övre delar bli tillgängliga för kräsna mular.

Fullt klart är ändock att en ek med rätt ursprung planterad i ett någorlunda skyddat läge har all möjligheter att utvecklas till ett större träd på åtminstone 10-12 meter i Umetrakten. Inom parentes kan nämnas att eken blir cirka 25 meter i södra Sverige och att höjder på omkring 50 meter har uppmätts i mellersta Europa. Sverige största ek mäter mer än 14 meter i omkrets och har uppskattats vara mellan 800 och 900 år gammal. I seminarieparken i Umeå finns ett exemplar av den närbesläktade bergeken, Quercus petraea, troligen Sveriges nordligaste. Trädet mäter idag cirka sju meter.

Skogsalm, Ulmus glabra, är representerad med två olika provenienser. Den med ursprung i Uppsala har utvecklats bättre än den konkurrerande norska proveniensen från Trondheim. “Uppsala-almen” är idag trestammig och cirka 3 meter hög.

De serbiska granarna, Picea omorika, är något av en besvikelse. De är normalt mycket odlingssäkra och ingår i sortimentet hos flera handelsträdgårdar i Umeå men har i Baggböle uppvisat dåliga resultat. Växtplatsen har ändå varit tämligen skyddad med en lövskärm av varierande täthet. Flertalet plantor har under en period av 15 år inte nått högre än 1-3 meter och allmäntillståndet hos många exemplar är mycket dåligt. Dock kan man tydligt se att proveniensen från Arboretum Mustila i Finland växer bättre än de uppdragna från Danskt frö.

Arten växer i sitt begränsade utbredningsområde i f d Jugoslavien på kalkgrund men anses vara mycket tolerant med avseende på underlaget.

Klibbal, Alnus glutinosa, finns som fyra olika provenienser i Baggböle – en svensk, två finska och en holländsk. “Holländarna” är de enda som vissa år frost skadats vilket understryker proveniensens betydelse. Klibbalen är känslig för förflyttningar i syd-nordlig riktning. Skillnaden till följd av härkomst syntes mycket tydligt vid inventeringen 1995 då de två kvarvarande holländska klibbalarna växte kraftigt nedböjda längs marken. De har nu rätat på sig och mäter 6-7 m. Däremot växter båda de svenska och finska alarna bättre. Tillväxten hos de finska träden är god men flera två – och flerstammiga individer har utvecklats. Avgjort bäst vad gäller sundhet och utveckling är den svenska klibbalen från Kroksjö i Västerbotten.

Korgvide, Salix viminalis, är representerat av ett vacker exemplar med ett sirligt bladverk. Härdigheten är utomordentligt god och höstfärgen fantastisk! Samma isländska klon, ‘Katrin’, finns även planterad med gott resultat i Malmberget, zon 7-8, där den når en höjd av 5-6 m.. Klonen insamlades ursprungligen på järnvägsstationen i Kiruna av en passerande representant för Botaniska trädgården i Akureyri på Island och härstammar troligen från västra Ryssland.

Slutligen skall kort nämnas något om samlingen av enbuskar, Juniperus communis. En av avsikterna med planteringarna var att söka pelarformade varianter. Enarna planterades omkring 1982 och utvecklas synnerligen olika. En av dem, proveniensen från Junosuando, har utvecklats fint de senaste åren och är idag över 2 m och ganska pelarformad.