Övre entrén till arboretets europadel flankeras numera av två stora askar, Fraxinus excelsior, som planterades här i samband med den stora trädflytten från Röbäcksdalen hösten 2011. Då ett stort antal träd och buskar från våra gamla försöksfält vid Röbäcksdalen inne i Umeå kördes ut till vårt arboretum i Baggböle. Det är för tidigt att uttala sig om resultatet ännu, men det verkar som om en stor andel av de flyttade träden kommer att klara sig.
Bakom dessa står det ett litet bestånd med serbgranar, Picea omorika , med stora ravinen till höger. Serbgranen existerar idag endast i ett trettiotal små bestånd i de bergiga gränstrakterna mellan Bosnien-Hercegovina och Serbien medan den tredje arten; gran, Picea abies, täcker hela nordöstra Europa och fortsätter vidare genom asiatiska Ryssland. En gång var dock rollerna ombytta. Det finns fossila fynd, bland annat från Dalarna, som visar att serbgranen växte här före den senaste istiden medan vanlig gran inte gjorde det. När klimatet gradvis blev kallare för ca 125 000 år sedan fick serbgranarna och alla andra träd emigrera längre och längre söderut för att ”övervintra” i små, så kallade refugieområden närmare Medelhavet, i det här fallet på Balkanhalvön. Klimatet i ”vår” nuvarande mellanistid blev förmodligen lite för varmt och torrt för att serbgranen denna gång skulle kunna konkurrera med vanlig gran som därvid tog över. Alla istider vi har haft på dessa nordliga breddgrader har varje gång inneburit stora påfrestningar på artstocken, med utrotning och krympta utbredningsområden som följd och vi vet att vi skulle ha haft en betydligt mer artrik trädflora i Skandinavien om det inte vore för dessa återkommande klimatsvängningar.