Arboretets vilda flora

Den vilda trädfloran i Arboretum Norr är ordinär, och består till större delen av lövträd med al (Alnus incana) och björk (Betula sp.) samt hägg (Prunus padus), rönn (Sorbus aucuparia) och i uppströmsdelen, kraftiga exemplar av asp (Populus tremula) som dominerande trädslag. Tall (Pinus sylvestris) växer i slänterna uppströms herrgården, och uppvisar liksom asparna mycket kraftiga dimensioner. Buskskiktet består i huvudsak av unga exemplar av det trädbildande skiktet med inslag av röda vinbär (Ribes rubrum) och olika viden (Salix sp.)

Springkorn, Impatiens noli-tangere

När man kommer till örtskiktet finns det några intressanta växter. Den minst vanliga av dessa är springkorn (Impatiens noli-tangere), som här har en av tre kända lokaler i Norrland. I arboretet  är den rikligt förekommande och blommar under högsommaren med gula, orkidé liknande blommor. Karaktäristiskt för springkorn är att de mogna frökapslarna vid lätt beröring exploderar och kastar ut fröna. Springkorn hör till samma släkte som Flitiga Lisa, (Impatiens walleriana) och Lyckliga Lotta, (Impatiens hawkeri), som båda två är mycket populära krukväxter.

En vanligare växt är liljekonvalj (Convallaria majalis), som förekommer rikligt i slänterna i Östra och Västra Nordamerika och Europadelen uppströms herrgården. Under våren sprider den sin väldoft över området, men utsätts för en hård beskattning genom allmänhetens plockning. En annan rikligt förekommande liljeväxt är ormbär, (Paris quadrifolia), med en gröngul, oansenlig blomma och ett svart, giftigt bär. Artepitetet, quadrifolia betyder fyrbladig, men med lite tur kan man hitta exemplar med fem blad. På Kvarnängen växer parksmultron (Fragaria moschata), en så kallad trädgårdsflykting, troligen förvildats från odling vid herrgården.

Av halvgräsen förtjänar den relativt sällsynta älvstarren, (Carex utriculata), att nämnas. Den växer oftast i botten av älvraviner, och är i Sverige inskränkt till Norr- och Västerbottens län. Förekomsten i ett fuktstråk i västra delen av arboretet är den sydligaste kända lokalen i landet.

Bland ormbunksväxterna utmärker sig ett stort bestånd av strutbräken (Matteuccia struthiopteris), som växer uppströms första trappan upp till Västra Nordamerika. Beståndet ger ett mäktigt intryck både under våren/försommaren när det är på väg upp och under högsommaren, när de höga bladen dominerar området. Strutbräken är den ormbunke, man oftast ser odlad, men den växer också vilt, men sparsamt i nästan hela Sverige. Träjon (Dryopteris filix-mas) däremot, som söderut är mycket allmän, är sällsynt i vår del av landet. I arboretet finns några spridda exemplar, t.ex. vid dammen på Kvarnängen. Förr i tiden användes rötter av träjon som medel mot mask i magen.