|
| "Östra Nordamerika" är en spektakulär plats att
besöka om våren, inte bara med avseende på exotiska träd och buskar utan kanske
främst på grund av en ymnighet av vår inhemska ormbunksart strutbräken (Matteuccia
stuthiopteris). Den ger sluttningen en närmast tropisk prägel. Antalet transatlantiska
buskar och träd i den här delen av arboretet uppgår till 34 olika arter fördelat på
omkring 260 plantor. Nere vid stranpromenaden finns ett större bestånd av silverlönn (Acer saccharinum). Arten kom till England från Nordamerika redan på tidigt 1700-tal och har sedan dess varit ett uppskattat träd med gott prydnadsvärde stora delar av Europa. Arten anses inte vara härdig på våra breddgrader men i Arboretum Norr står sedan 1986 et 50-tal sliverlönnar. Bladen är mörkröda när de slår ut på våren. de blir sedan ljusgröna med silvervit undersida som liksom glittrar när vinden drar genom lövverket. Träden i beståndet varierar både i form och storlek, men vissa exemplar har utvecklats riktigt bra och är idag över 5 m höga. Elva sockerlönnar, Acer sccharum, härsammande från New Hampshire i Östra USA planterades ut våren 2001. Arten anses allmänt vara mindre härdig och odlingsvärd än silverlönnen, men har dock klarat uppdragningen i Öjebyn utanför Piteå bra och vi hoppas att den framtida utvecklingen blir god. |
|
| Det är denna lönnart, och inte silverlönnen som Linné
trodde, som lämnar den begärliga lönnsirapen (maple syrup). Bland annat ett
oumbärligt tillbehör till tjocka amerikanska pannkakor, företrädesviss intagna till
frukost. I sitt naturliga utbredningsområde i östra Nordamerika blir detta träd upp
till 40 meter högt och har under hösten, liksom många andra lönnar, mycket vacker
färg. Intill silverlönnarna står några 3 m höga rödekar (Quercus rubra). Rödek liknar skogsek i det kraftiga växtsättet men växer snabbare. Bladen är längre och har spetsiga flikar, till skillnad mot skogsekens runda, och färgas intensivt röda på hösten. Den barrträdsart som gått bäst är något överraskande tuja (Thuja occidentalis). Denna tuja-art har sitt utbredningsområde på ömse sidor gränsen mellan USA och Kanada, från Nova Scotia t o m de stora sjöarna. Den är den vanligaste arten i parkodling och det finns över 70 trädgårdsformer. Arten odlas dock mest i Syd- och Mellansverige, i Umeås plantslolor finns ett mindre urval. |
|
| Det finns två olika typer representerade i Baggböle, dels
en med ett krypande buskigt växtsätt och dels en upprättväxtande med genomgående
stam. De två största individen är nära 4 meter höga dessutom finns ett antal som är
omkring 2 meter. Allmäntillståndet är gott för samtliga plantor och prognosen ser
fortsatt god ut även om vissa stabilitetsproblem kan noteras hos de större plantorna. Häggmispel (Amelanchier spicata) planterades för att visa på en vacker och härdig trädgårdsbuske. Den har svarat upp mot förväntningarna och pryder sin plats i arboretet. Det är en relativt gles/skir buske med tidig blomning (den blommade första veckan i juni 1995 trots den kalla våren). De vita blommorna följs av bär som slutligen blir mörkblå. Används som fristående buske men även som häckväxt, i det senare fallet bör man plantera tämligen tätt. En av de lite ovanligare arterna som trivs bra är rödask (Fraxinus pennsylvanica). Det största exemplaret är nära sju meter högt. De är hämtade från två olika platser i Kanada och växer främst på våta och sumpiga områden. Arten är dock i odling mer anspråkslös och inte bunden till en fuktig växtplats. Detta förhållande gäller ofta i odling. Särskilt när man flyttar en art mot dess nordgräns |