Östasien är ett smalt och långsträckt område med begränsade planteringsmöjligheter mellan älv och nipa. Större delen kantas av mycket branta, erosionsbenägna sluttningar. På våren och försommaren rinner vatten nedför de branta sluttningarna och över strandpromenaden, som bitvis blir avskuren av strömmarna. Den begränsade arealen är emellertid väl utnyttjad med 38 olika arter fördelade på omkring 160 plantor. En av de mest positiva överraskningarna genom åren har varit katsuran (Cercidiphyllum japonicum) som finns planterad både här och på Kvarnängen.   En helt ny, lovande växt för oss är Lonicera chamissoi, Purpurtry från Kamtjatka som planterades 1999. Busken blir kompakt och rund, ca 80 cm hög och blommar tidigt med purpurrosa små blommor. Bären är lysande orangeröda, 1,5 cm i diameter och nästan mer  spektakulära än blommorna. Plantorna i Östasien är uppdragna från frö insamlade i Esso i inlandet av Kamtjatkahalvön.
	Sibirisk dvärgtall (Pinus pumila) omnämns i förhoppningsfulla ordalag av Carl-Gustaf Thrögersen redan 1985, då stod plantorna ännu i plantskolan. Tio år senare kan vi med tillfredsställelse konstatera en mycket positiv utveckling hos denna dvärgtall. De längsta "stammarna" är dryga metern men plantorna är endast 30 cm höga. Växtplatsen är tämligen mager och stenig med endast ett tunt jordtäcke. Arten är lämplig av flera skäl, den växer långsamt, barrverket är "silvrigt" och mycket dekorativt samt härdigheten god. Normalt utbredningsområde är nordöstra Asien och det frö som gett upphov till dessa plantor kommer från en svensk fröinsamlingsexpedition till Japan. Pinus pumila har även andra latinska namn såsom "P. cembra var. pumila" eller "P. cembra nana" vilket skulle antyda att den är nära släkt med den sibiriska cembran. Emellertid har   har senare forskning visat att arten istället är närmare besläktad med silvertallen (P. parviflora). Dvärgtallen är en underskattad och svagt representerad tall i Norrland. Vanliga är istället olika former av bergtall (Pinus mugo) vilken naturligtvis är större men ofta förväxer sig och förlorar i prydnadsvärde. Många mindre planteringar skulle tjäna på att byta sina P. mugo mot P. pumila.
Det finns många fina lignoser i Östasien. Bärapeln (Malus baccata) hör verkligen till en av dessa. Buskträden är 2-6 meter höga och planterade i grupper. En vecka in i juni blommar de för fullt och det bildas vita hav av blommor sedan de rosa knopparna slagit ut. Den japanska rönnen (Sorbus commixta) en annan art som bör nämnas. Bladen liknar vår vanliga rönns, men är ofta större och spetsigare. Blomställningarna är större och samtidigt gracilare och bärsättningen brukar vara riklig. Sakhalingran (Picea glehnii) är ett barrträd som utvecklas fint och är idag 4-5 meter hög, utan yttre tecken på svamp eller insektsskador. En lovande art som delvis är oprövad i Norrland (mer vanligt förekommande i södra Sverige). Inom parentes sagt lämnar denna gran ett fint virke som används till finsnickerier och instrument i hemlandet Japan. Dahurisk lärk (Larix gmelinii) är en förhållandevis skir uppenbarelse med nästan helt vågräta grenar. Vid barrsprickningen som sker tidigt på våren är den oerhört vacker. Den är definitivt ett alternativ om man funderar på barrträd. Härdigheten är extremt god och exemplar av denna art återfinns i Sibirien upp till 72:a breddgraden. Ytterligare en tacksam egenskap är att den är snabbvuxen vilket gör att man ser konkreta resultat snart efter plantering.
	För några är sedan förärades Arboretum Norr ett stycke mark av Britta och Tore  Karlsson i Baggböle. Den marken ansluter till Östasiens centrala delar och där finns en trappa som leder upp för slänten till åkerplatån ovanför. Området har fått namnet "Changbai Shan" efter ett berg som ligger på gränsen mellan Nordkorea och Kina. Där finns en mängd intressanta arter som bör ha goda förutsättningar i vårt klimat. Tanken med "Changbai Shan" är att försöka efterlikna olika vegetationszoner på nämnda berg eller åtminstone att visa ett representativt urval av arter. Under 1995 har planteringar i och nedanför slänten påbörjats.  Det rör sig om ett 40-tal plantor fördelat på fem olika arter, varav två björkarter,  Betula ermanii och B. platyphylla, en fläder (Sambucus williamsii) samt blåtry (Lonicera coeruela var. edulis) och en ros (Rosa koreana), där fröet är insamlat på sagda berg av Elisabeth Öberg och Jerker Bäck 1990.