|
| Alldeles när man passerat spången mellan Östra och Västra Nordamerika
står till höger om stigen en samling vitgranar (Picea glauca). Proveniensen är från
Kenai-halvön i Alaska på 60:e breddgraden. Allmäntillståndet är gott och tillväxten
god. Till vänster om dessa står ett bestånd av sitkagran (Picea sitchensis) som just
på Kenai-halvön växer tillsammans med vitgran. De bildar där en naturlig hybrid, Picea
x lutzii, som ofta används i skogsbruket bl.a på de Brittiska öarna. Både sitkagran
och hybriden är vindtåliga och motsktåndskraftiga mot salt. Något som i övrigt är
ovanligt hos släktet. Svartgran (Picea mariana) är i Baggböle representerade med tre olika provenienser vilka samtliga utvecklas bra. De högsta exemplaren är idag nära 10 meter. I sitt hemområde kan träden bli upp till 30 meter höga och över 200 år gamla. Arten bildar nordlig skogsgräns tvärs över hela den nordamerikanska kontinenten. Där växter den i stor utsträckning på magra marker och myrar, till och med på tundran. Dessutom uppträder den som pionjärart på hyggen och brandfält. Likheterna med vår " svenska" tall (Pinus sylvestris) vad gäller strategi och växtplats är i flera fall slående.
|
|
|
Pupurgran (Abies amabilis) är representerad med två olika provenienser. Bägge två har avsevärda problem med frost och kyla men har hittills lyckats överleva, dock huvudsakligen med hjälp av ett skyddande snötäcke. Den mest tåliga av de två provenienserna är uppdragen av frö från Arboretum Mustila i Finland, ursprunglig frökälla okänd. Den har lyckats nå höjden av 4-5 meter. I sitt naturliga utbredningsområde, västra Nordamerikas kusttrakter, kan detta träd nå upp till 70 meters höjd. Den som vill uppleva mer utväxta exemplar på upp emot 20 m måste besöka Arboretum Drafle på Hemsön utanför Härnösand. I Danmark odlas denna art för sitt dekorativa och regelbundna, nästan plastliknande gren- och barrverk vilket används till pyntegrönt (dekorationer, kransbindning och dyl). Klippgran (Abies lasiocarpa) är ett träd värt att nämna. Det har ett vackert jämnt växtsätt med långa slanka kronor och mörkgröna barr. Tyvärr verkar de lätt angripas av barrlus. Utvecklingen i allmänhet är annars god och helt nära stigen står en särskilt dekorativ planta med täta tufsiga nedre grenvarv. Klippgran var en art som man under 1920-talet hyste stora förhoppningar till. Det planterades då flera större försök i bl.a den Jämtländska fjällvärden där den idag på sina ställen nått en relativt god utveckling ända upp i fjällbjörkskogszonen.
|
| Jättepoppel (Populus trichocarpa) har visat
goda meriter vad gäller härdighet, dessutom är den snabbvuxen. Den högsta individen
är den Mahoniabusken (Mahonia aquifolium) är en städsegrön buske som är synnerligen
dekorativ med sitt blanka, glänsande bladverk. Plantorna |
|
