Nu är det pollentider.
Värmen har gjort att pollen kan bli ett problem, och nu är det främst björk och al som är tidigt aktuella. Hassel och sälg är andra arter som kan ge allergiska problem tidig på våren/försommaren.
I arboretet finns några exempel på familjen Björkväxter, vi tar upp alar och björkar här.
Släktet Björkar (Betula)
Släktet omfattar ca 40 arter, främst spridda på norra halvklotet. Vanligast i Umeå är vårtbjörk (Betula pendula) tidigare kallad (B.verrucosa) och glasbjörk (Betula pubescens) som båda ingår i det sk. albakomplexet som utgör huvuddelen av eurosibiriska björkpopulationerna. Avgränsningen mellan dessa två arter kan vara lite svår men några kännetecken finns.
Glasbjörken har kraftigt växande årsskott som är ludna, medan vårtbjörken har vårtiga och hartsiga årsskott. Glasbjörken ha rundade och enkelsågade blad medan vårtbjörken har triangulära-romboida blad som är dubbelsågade. Barktypen på glasbjörk är slät medan vårtbjörken har kraftig skorpbark dvs stammen ser mörkare ut. Kronan på glasbjörk har mer upprättgående och mindre hängande grenar medan vårtbjörken har hängande grenar. Båda blommar med han- och honhängen på bar kvist efter ca 15 års ålder. Glasbjörken växer främst på fuktigare områden och är mer skuggtålig. Glasbjörken är nära släkt med fjällbjörken som numera betecknas som en underart (B. pubescens ssp.czerepanovii) som vi vet bildar skogar och skogsgräns på våra fjäll.
Ni som hugger björkved och är snickare vet att glasbjörk har ett mer rakfibrigt virke som är betydligt lättare att klyva och behandla än den mer svårbearbetade vårtbjörken. Masurved förekommer också betydligt oftare bland vårtbjörkar.
Trots att glasbjörken har 56 kromosomer och vårtbjörken 28 finns mellanformer vilket inte gör det lätt att alltid bestämma arten.
Vårtbjörken gillar mer soliga lägen och växer resligare än glasbjörken kan bli upp till 400 år gammal. De som odlar björk på åkermark föredrar vårtbjörk pga av bättre produktion. Älgar gillar också vårtbjörken.
Björkarna angrips ofta av svampar, vanligt över hela världen är angrepp av olika häxkvastsvampar (Thaphrina spp). Häxkvastar finns på glasbjörkar, gråal och lönn.
Flikbladiga björkar finns det relativt gott om inte bara i Sverige, den mest berömda är Ornäsbjörken som är en spridd kultivar. I arboretet finns Ornäsbjörk ( B. pendula ”Dalecarilca”) men också ny i arboretet är den flikiga Vitvattenbjörken (B. pendula ”Dalecarlica Vitvattnet” som kommer från Bjurholm. Flikigbladiga björkar är mycket intressanta genetiskt eftersom de inte kan bilda hanblommor och därför inte sprider pollen. Det blir pollenallergikernas favoriter. Förutom de två varieterna av glasbjörk, Ornäs- och Vitvattnet, finns också Fransbjörk (B. pendula ”Crispa”) som är lite mindre flikig men har större blad och mörkare stam.
Manschurisk björk (B. pendula ssp. Mandshurica) tidigare också Betula platyphylla) är också en underart till vårtbjörken.
Det finns även många underarter av glasbjörken i arboretet. Utmärkande är pelarbjörken (B. pubescens ”Fastigiata”), det svenska namnet talar för sig sjäv. Likaså poppelbjörkens (B. pubescens populifolia) namn som visat att den har blad som liknar poppelns. I den nyanlagda allen från parkeringsplatsen vid arboretet finns flera glasbjörkar från olika delar av Västerbotten från fjällen ned till Holmsund. En varietet som snabbt blivit populär i trädgårdar är den finska rödbjörken ( B.pubescens ”Rubra”) som är dekorativ med sina röda blad.
I arboretet finns fler arter björkar bla. Gulbjörk (B. alleghaniensis), en mycket skuggtålig art som härstammar från Amerika. Den är långsamväxande och trivs i låglandsområden där den kan bli mycket gammal. Kamtjakabjörk (B. ermanii. var lanata), har ett namn som avslöjar var den kommer ifrån, Den växer på lite högre höjd över havet. Den finns ofta planterad i parker och är härdig och har eleganta glänsande blad. Pappersbjörken (B. papyrifera) som är en kortlivad typisk snabbväxande pionjärbjörk som blir max ca 125 år, härstammar från Amerika. Det är känt att några stammar av amerikas ursprungsbefokning använt barken till kanoter, men det är bara en liten del av användningen. Ved, tappning av björksav, taktäckning och tillverkning av redskap är några andra kända områden. I nordligare trakter växer den i buskform. De vita barken flagnar och det ser ut som små pappersark som lossnar, det kan vara en förklaring på namnet.
Släktet Alar (Alnus)
Släktet består av ca 30 olika arter. Alar är extrema pionjärträd, och kan också bilda små bestånd. Trivs bra på fuktiga områden men kan också växa på torrare mark. Alarnas förmåga till att kolonisera mark hänger ihop med deras förmåga att fixera kväve från luften med hjälp av bakterier (sk. actinomyceter . Bakterien Frankia (Frankia alni) lever i symbios md alrötter och bildar rödaktiga klumpar på rötterna. Trädet är således inte så beroende av kväve från marken, och kan då växa i kvävefattiga marker. Bladen innehåller förhållandevis mycket kväve och faller gröna till marken och bidrar så till att marken blir kväverikare. Här uppe i Umeå dominerar gråal (Alnus incana) exempelvis på sjö-och stränder, bäckfåror, nedlagd åkermark och älvbrinkar. Enstaka klibbalar (Alnus glutinosa) finns också men inte alls som i södra delen av Sverige. Båda dessa arter saknar förmåga till rotskottsbildning,men har stubbskott. Dessa alar uppvisar stora likheter, men gråalen har större förmåga att utvecklas på sterila tom förgiftade och torrare marker. Alarna blommar på våren före lövsprickningen från och med att de blir ca 15 år. Honhängen har skaft och övervintrar, och ser ut som små kottar. Hanhängen syns ofta 2 på varje skott. Pollenmängderna kan lokalt bli höga men är inte lika allergiframkallande som björkpollen.
Alarna blir sällan gamla då de ofta angrips av svamp. Klibbalen växer snabbt och blir större än gråalen. Veden på båda arterna är lös och lätt, nyhugget är det gulaktigt med rodnar med tiden. Virket är lättkluvet och lättbearbetat och har använts till husgeråd. Döderhultarns ”gubbar” är ofta gjorda av al, och sargen på nyckelharpan ska vara gjord av al, då torr al inte uppvisar några anmärkningsvärda fuktkvotsändringar. Virket har lågt bränslevärde, är obeständigt ovan vatten men utomordentligt bra vid pålning då det klarar sig bra under vatten.
I arboretet finns naturligtvis gråal och klibbal. Enklast skiljer men dem åt på bladens form och på bladspetsen. Gråalen, med slät ljus bark på stammen har ovala spetsade, blad som är ludna på undersidan och oskaftade honhängen. Klibbalen, har blad med en urnupen spets och ”alkottar” med skaft.
Det finns flikbladiga gråalar,en flikbladig form (Alnus incana f. laciniata) finns att se i arboretet. Hasselal (A. incana sp. rugosa) finns också i arboretet. Ursprunglig troligen från nordöstra Amerika. Från japan, Korea området kommer Alnus maximowiczii och Grönal (A. viridis) kommer från Alperna. Grönalen som bildar buskar elle r små träs. I vissa delar av Alperna bildar de trädgräns. Grönalar avviker från andra alar genom att honhängena liknar björkarnas. Grönalen har purpurröda skott och ljusgröna blad. Grönalen har flera underarter som också finns i arboretet (A. viridis sp. crispa, A. viridis sp. fruticosa och . A.viridis sp. sinuata) på svenska blir det Amerikansk björkal, Sibirisk björkal och Sitkaal . Frågan om de är alar eller björkar har länge diskuterats och ett tag kallades dessa för björkalar.
