Rönnsläktet som på latin heter Sorbus antyder att frukterna, som inte är några egentliga bär, har varit utgångspunkt till något att dricka. Det svenska namnet är möjligen lätta att härleda, en syftning på röda bär och/eller röda blad på hösten är en bra gissning. En annan förklaring är att det är ett pionjärträd – en rönning, som dyker upp direkt efter röjningar, kalhyggen och stormar. Vår vanliga rönn har det latinska namnet S. aucuparia vilket betyder att trädet ”fångar fåglar”. Man kan inte förneka att flockarna av trastar och sidensvansar verkar fångas av rönnarnas utbud av vackra näringsrika bär. På tyska heter trädet också Vogelbeerbaum (och Eberesche). Inte bara fåglar lockas av rönnar, de tillhör också en av favoritfödorna för älg, hare och rådjur.
I Norden har rönnen länge varit ett vanligt träd och namnet finns också för boplatser. I våra trakter har vi Rönnskär utanför Skellefteå, Rönnholm utanför Lögdeå och även Rönnholm i Malax på andra sidan kvarken. Rönn är Norrbottens landskapsträd.
Rönnen finns naturligtvis med i sagorna om Asagudarna. Trädet sägs har räddat gudarna Tor och Loke från att drunkna. Förmåga att lindra och läka sjukdomar som njursten och skörbjugg hör till. Naturligtvis har man gjort drycker, mer eller mindre alkoholhaltiga, av bären och rönnbärsgele är nog fortfarande välbekant.
Till natur och kulturhistorien hör också flogrönnar eller flygrönnar. Det är rönnar som spridits av fåglar och där fröet har grott i en grenklyka eller ihålighet och växer upp som ett eget träd, som en epifyt, dvs en påväxt på en främmande trädart. Dessa flogrönnar ansågs vara ett tecken på ett träd som kunde ge skydd mot troll och annat oknytt samt åska och andra faror, särskilt om de vuxit på kyrkogårdar. Trollstavar ska självfallet vara gjorda av flogrönnar för att fungera bra. Man kan också använda flogrönnar till att tillverka slagrutor och /eller att hitta skatter om man ska tro på historierna.
Rönnen invandrade tidigt efter inlandsisen dragit sig tillbaka och spred sig på många olika marktyper. Den har som släktingen oxeln ett djupt rotsystem och är stormfast och inte så kinkig med växtplatsen. I släktdraget ingår att den någon gång kan vara enstammig men är ofta flerstammig och skjuter stubbskott. Rönnarna blir aldrig stora träd, ej heller blir de gamla, ca 50-60 år är vanligt. Hundraåringar är extremt ovanliga och trots att veden är hård så angrips träden av röta. Några rönnskogar har vi inte. Rönnen växer enligt forskningsresultaten mycket bättre i blandbestånd. Några fina naturliga bestånd finns i Umeå bla. på Norrbyskär inom Snöans naturreservat. Många öar har små rönnbestånd och en del har fått sitt namn på grund av dessa, gissningsvis Rönnskär utanför Hörnefors.
Virket är segt och hårt men svårt att klyva. Det har använts till redskapstillverkning. Idag är det eftertraktat bland snickare, lätt att betsa, polera och limma. Kärnveden har en fin röd färgton. Vackra möbler och redskap men olämplig för utomhusbruksföremål.
Rönnen till hör ett släkte som i regel är ganska friskt. Angrepp brukar vara från växtätande djur som älgar. Men rönn kan naturligtvis angripas av andra också och det mest bekanta angreppet är av rönnbärsmal eftersom den också angriper våra äppelträd. Det vet alla som odlar äpplen och de frukterna är vi mer rädda om. Om rönnen angrips av något som exempelvis rönnrost som 2023 varit vanlig på några platser i södra delen av landet så ger det som resultat att rönnbären skrumpnar. Rönnbärsmalen måste då söka en alternativ maträtt och det som då står på menyn är äpplen.
Släktet har ca 100 arter (några källor anger ca.80 arter) och de är spridda över norra halvklotet. Taxonomiskt är släktet mycket besvärligt på grund av hybridiseringen mellan arterna, därav olika bedömning av antal arter. (Om ni är intresserade finns mer om rönnhybider och annat bl.a. på Skogsträdgårdsbloggen). I Norrland, särskilt i fjälltrakterna finns nordrönn (S. aucuparia f. glabrata) med kala blad och lite avlånga bär. Rönnens små sågtandade parbladiga blad på samma fäste är vanligtvis lika långa som det udda spetsbladet.
Rönnen är populär i trädgårdar då den är ett ”lagomt” stort träd, lättodlat på många olika marktyper. Träden är lättskötta och vackra på hösten. I trädgårdar finns därför nu många olika hybrider och korsningar av rönnar och rönnhybrider. Populär i syd- och mellansverige är Pärlrönnen (S. wilmorinii) en vanlig kinesisk art med rönnlika blad och bleka frukter. Även en annan rönn (S. koehneana) med vita frukter har tagit samma svenska namn.
Mer vanlig i Norrland är Ullungrönnen (S. ulleungensis) som upptäcktes av den kände trädexperten Tor Nitzelius på en forskningsresa i Korea på ön Ullung-do. Det fyndet kallas går också under namnet DoDong rönn. Den är mest känd för sin fina röda höstfärg, större blad, gulvita blommor och päronformade ätliga ”rönnbär”. Japansk rönn (S.commixta) har gett upphov till en mängd olika rönnhybrider som nu odlas kommersiellt. Commixtagruppen säljs i handelsträdgårdar med namn som Birgitta, Carmencita, Astrid och Rosmarie. Inom Commixtagruppen finns olika färger på blommorna och bären och bladen blir ofta dekorativa i klara färger på hösten.
Amerikansk rönn (S.americana) är spridd i norra USA och i Canada, i väster ersätts den av S. sitchensis. Fagerrönn (S. meinichii) är en buske med gulvita blommor som kommer från Norge och finns i östra Sverige.
Äppelrönnen (S-domestica) är en ”sydeurope” men kan klara att växa på soliga platser med kalkmarker i södra och mellersta Sverige. Den avviker kraftigt från rönn genom att bli ett medelstort träd på ca. 20 m och minst 400 år gammalt. Bladen hänger nedåt och är sammansatta, där 5–10 symmetriska par småblad på samma fäste bildar ett sammansatt blad. Bladen liknar dem hos rönn, men är större och har en tandning längs kanten på de övre två tredjedelarna. Bladen är glatta och matta i färgen, men blir ullhåriga under blomningsperioden i maj–juni. Knopparna är släta, rundade och gröna – vilket skiljer den från rönn, som har håriga, spetsiga och mörkt violetta knoppar. Frukterna är ca 3 cm långa röda och gröna och äppellika och som övermogna bruna. Det svenska namnet är rönnäpple och trädet har odlats sedan romartiden så frukterna är ätliga och används även till sylt och drycker. Virket är segt och hårt och används bl.a. till instrument Trädet odlas fortsatt som prydnad och för sina frukter, och virkets kvalitet. Det har ekologisk betydelse för fåglar och insekter. Rotsystemet är stabilt och de många adventivrötterna har visat sig stabilisera marken och vara en tillgång i erosionsdrabbade områden. Som ni förstår finns många olika rönnar att se i trädgårdar. Hur många olika hittar ni i arboretet i Baggböle?