Alla korsordslösare vet ju vad tand och träd på 4 bokstäver blir. Oxel är det ”svenskaste” träd vi kan tänka oss. Den anses ha uppkommit i södra Sverige ur korsningar i familjen, Sorbus på latin, och har därför givits namnet Sorbus intermedia, det vill säga den arten som är intermediator eller mitt emellan. Ibland kallas den också svenskoxel, men det är troligtvis mest för att skilja den från finnsoxel eller någon annan släkting. Om den uppstått genom korsbefruktning av vitoxel (S. aria)och tyskoxel (S. torminalis) eller vitoxel och rönn (S. aucuparia) får DNA tekniken reda ut. I vart fall så växer den oxeln vilt endast i de nordiska länderna. Några oxelskogar har vi dock inte sett av Hallands landskapsträd. Oxelns utbredning startade visserligen i södra Sverige och gynnas av kalkhaltig jord men träden är inte särskilt vanliga i våra sydliga kulturlandskap. Den finns vid gamla torp och ofta i parker, som alléer eller klippta som häckar runt hus. Oxlar förekommer sällsynt längs norrlandskusten, mest troligt spridd av fåglar eller trädgårdsentusiaster.
Att oxeln är släkt med rönnen syns tydligt på blommorna, bären och även på andra egenskaper som att den ofta är flerstammig och vedens hårdhet. Den blommar med vita blommor i juni. Skenfrukterna, bären, mognar i september och är större än rönnbär, avlånga och orangeröda med lite söt smak. Naturligtvis har man gjort drycker, mer eller mindre alkoholhaltiga, och använt de torkade bären i matlagningen. Bären kan grillas och användas som popcorn. Bären kallas i folkmun för fisbär, möjligen var det Linné själv som spred ryktet genom att skriva om bären att ”hafwa den olägenheten att de förorsaka mycket wäder”.
(-Carl von Linné; Flora Oeconomica).
Bladen är parflikiga, mörkt gröna på ovansidan och vitludna på undersidan. Tillväxtsättet skiljer sig dock mycket mellan rönn och oxel, då oxel växer mycket långsamt med djupt rotsystem. Oxeln är ett mycket vindtåligt träd och tål saltstänk bra varför den nyttjats vid kusterna för att skapa lä. Trädet kan bli ganska stort, det har rapporterats upp till 20 m och med 30 m bredd. Den största omkretsen av stammen har uppmätts till över 5 meter i brösthöjd. Oxelns ved har högst densitet av alla svenska träd: 0,66 att jämföra med tex ek 0,55 och bok 0,57. Det har naturligtvis observerats av slöjdare och snidare. Det vita sega hårda träet är bekant för alla som använder tumstockar gjorda av trä, men oxel har också tidigare använts som ekrar i stora hjul i klot ock käglor, block och trissor och i andra redskap. Trots det är det kanske som häck som de flesta har uppmärksammat trädet. Det finns numera en art som heter häckoxel (Sorbus mougeotii) som tidigare var en underart av vitoxel. Vitoxeln (S aria) är vanlig i Europa ochh har också introducerats i norra Afrika i Schweiz finns populationer upp till 2155 m över havet.
Rönnsläktet har ca 100 arter utspridda i tempererade klimatzoner. Många av arterna är prydnadsträd i trädgårdar. Bland oxlarna känner vi igen Finnoxel (Sorbus hybrida). Ett fint exemplar finns bla i Umeå på Hanskogs plantskolas lokal på Teg. Det intressanta med arten är att den är apomiktisk, d.v.s. att trädet förökar sig utan att blommorna befruktas (alltså jämförbar med daggkåpor och maskrosor). Arten är tetraploid (2n=68), men sällsynt lyckas den få fertila blommor och kan hybridisera med rönn. Träd med snarlikt utseende är fagerrönn (S. meinchi) och den gotländska avarrönnen (Sorbus teodori). Hybridiseringen bland oxlar är alltså mycket intressant och något för forskare att reda ut. Finnoxeln blir vanligtvis ett lågt träd och bären är centimeterstora och svagt sura. Norskoxel (S. norvegica) finns också i Sverige och numera betecknas den som S. obtusifolia. Det finns fler oxlar i Norge bla en som betecknas som Sörlandsoxel (Sorbus subsimilis). Som alla förstår är oxlarnas släktskap ingen lätt begriplig utveckling vi kan krångla till det än mer och ta fram Norrlandsoxeln (S neglecta) som vi inte vet mycket om, vilket namnet också visar. Österrikisk oxel (Sorbus austriaca) är mer känd och det är helt klart var den härstammar ifrån Den är en livskraftig art med flera underarter på Balkan och finns på högre höjd, upp till 1700 m i skogar och buskskogar. Ett fint exemplar mer än 20 år gammalt finns på Hanskogs plantskola på Teg. Släktingen Tyskoxeln (Sorbus torminalis) är också mycket väl känd i Europa med en vid utbredning.( Läs en bra beskrivning och mycket mer om Tyskoxeln i Lustgården 2011, sid 13-25). Tyvärr finns ännu inga exemplar av Tyskoxel eller Österrikisk oxel i Arboretet. Vi hoppas på att samla in pengar till inköp av några fina exemplar.
Bara en oxel till. Rune Bengtsson känd från TV som landskapsarkitekt på SLU samlade på 1980 talet in intressanta träd och testade dem. Bland annat provodlades Körsbärsoxlar (Sorbus alnifolia) på Rödbäcksdalen i det s.k. P -80 försöken. De är nu flyttade till Arboretet i Baggböle, och verkar trivas bra. Körsbärsoxeln kommer från nordostasien och är ett medelstort, äggformigt träd. Bladen har tydliga och dekorativa bladnerver påminnande om alens blad, precis som namnet säger (men man kan också associera till breda avenboksblad). De slår ut som ljusgröna blad och utgör en fin kombination med de rent vita blomklasarna under senvåren. Bladen blir sedan mörkgröna. På hösten kan de ses senapsgula till orangeröda. Trädens främsta karakteristikum är fruktsättningen som består i många hundratals små tunnformade oxelbär. Dessa är körsbärsröda och ibland rosa, sitter väl spridda på långa skaft utmed grenarna och sitter kvar länge efter bladfallet. Den släta, grå barken med sina många diamantformade lenticeller är dekorativ och en fin bakgrund till bären. Körsbärsoxeln har blivit populär i trädgårdar och parker i södra Sverige. Med de kan bevisligen planteras i zon 5. Besök träden i Baggbölearboretet.