Utsikt från Ekbacken
Själva Ekbacken består av en sluttning där ett femtiotal ekar, Quercus robur, härstammande från Stockholm planterades redan för 35 år sedan när arboretet anlades. På grund av klimatskador, men framförallt på grund av betning och konkurrens från andra träd har de flesta stått och stampat och utgör idag närmast ett buskskikt av krokiga och lågvuxna ekar. Denna typ av lågvuxen så kallad ekkrattskog är, eller har i alla fall varit, mycket vanlig på magrare marker inom ekens naturliga utbredningsområde, och vår ekkratt kommer här att få stå kvar och utvecklas fritt. En handfull av de ursprungligen planterade ekarna har dock utvecklas till trädformiga individer, som efter ett flertal gallringar de senaste åren, nu har börjat växa på sig rejält.
Ekbacken
Ekarna (släktet Quercus) är med sina uppemot 500 arter ett av de allra största trädsläktena på jorden. De allra flesta av de arterna hör hemma i områden med utpräglade torrperioder och ofta förekommande bränder, så kallat medelhavsklimat. Också de allra flesta av Europas ekarter hör hemma i medelhavsområdet, men två arter Skogsek, Q. robur (bland annat även kallad sommarek och stjälkek) och Bergek, Q. petraea (även kallad vinterek och druvek), förekommer naturligt växande i södra Sverige.
Umeås största ek, den så kallade residenseken, planterades 1932 i länsresidensets trädgård av den trädintresserade landshövdingen Gustav Rosén. Om man (utifrån gamla fotografier) uppskattar att plantorna var 10-15 år vid utplanteringen, skulle trädet nu ha nått en ålder av drygt 90 år. Då trädet idag är närmare 20 m högt och har en diameter i brösthöjd på 90 cm (nästan 3 m i omkrets), är tillväxten sannerligen inte något att skämmas för – inte ens med sydsvenska mått mätt. Vem vet; får den stå kvar och växa på sig i tusen år till kanske den blir lika stor som Sveriges idag största ek, den så kallade ”Rumskullaeken” i Småland. Med en ålder runt 1000 år och en brösthöjdsdiameter överstigande 4 m (omkrets 13,6 m) är den sannolikt både Sveriges äldsta och största träd.
Mitt i ekbacken i Arboretum Norr hittar vi också områdets största tall. Detta träd är spännande inte bara för att det är stort och har mycket grova grenar, det har också ett så kallat brandljud som berättar om forna tiders bränder i området. Som de allra flesta tallarter uppvisar vår svenska tall, Pinus sylvestris, långtgående anpassningar till att leva i en miljö av ständigt återkommande skogsbränder. Grov bark som skyddar kambiet, tillväxtzonen, från dödliga temperaturer är en sådan anpassning. Ibland hålls lågorna kvar så länge på någon sida av stammen att kambiet innanför ändå dör i en triangelformad zon från markytan och uppåt. Det levande kambiet intill skadan kommer sedan att producera ny ved som väller in från sidorna och börjar täcka, övervalla, det skadade området och ett brandljud har bildats. Hos träd med tunnare bark, t.ex. gran, dödas oftast kambiet runt hela stammen med följd att trädet dör när det brinner.
