Verklighetens Sibirien är ett jätteområde som sträcker sig från Uralbergen i väster till Stilla havet i öster, till synes oändliga skogar, avgränsade av trädlös tundra i norr och av öknar i söder. Stora delar av arealen täcks av barrskogar med tall, Pinus sylvestris, altajgran, Picea abies ssp. obovata, och olika björkar som dominerande trädslag. Dessa skogar – den ”sibiriska taigan” – påminner starkt om skogarna i norra Sverige även om de också har inslag av sibirisk cembratall och pichtagran och vissa områden domineras av lärkskogar. Till Sibirien hör också det nordöstligaste hörnet av Asien – ”ryska fjärran östern”. Är man intresserad av att hitta nya och spännande arter för odling i norra Sverige finns det nog inget bättre område att leta i. Det östasiatiska inflytandet är stort så att man finner arter som för oss är exotiska samtidigt som man är så långt norrut att härdigheten är god.
En av de mest intressanta arterna vi planterat ut från våra insamlingsresor dit, är den för Kamtjatka endemiska arten Abies gracilis. Den är en av världens mest sällsynta arter där det naturliga utbredningsorådet begränsar sig till ett 20 ha stort område i sydöstra delen av Kamtjatka. Där växer den separerad med mer än 1000 km från de närmaste släktingarna; Abies sibirica och Abies nephrolepis, vilka den är mycket lik. Idag har vi 5 exemplar av denna art i arboretets Sibiriendel.
Sibirisk cembratall (Pinus sibirica) står kvar i Thøgersens tidigare Sibiriendel. 
När Arboretum Norr skapades av Carl-Gustaf Thøgersen i början av 1980-talet, påbörjade han en Sibiriendel på en av öarna ute i Umeälven, men av hänsyn till besökarnas säkerhet fick den delen lov att läggas ned. Kanske är det därför som det finns så få äldre exemplar av de vanligaste sibiriska trädarterna i arboretet idag.
Sibirisk cembratall, Pinus sibirica, sibirisk lärk, Larix sibirica och sibirisk ädelgran (även kallad pichtagran), Abies sibirica, är härdiga till zon 8 och har alla odlats i norra Sverige i mer än 100 år. Trots det har de inte funnits i Arboretum Norr förrän under senare år. Det kan också vara så att man helt enkelt tyckte att de var för vanliga och därmed ointressanta. Verksamheten var på den tiden mer inriktad mot att hitta nya arter för norra Sverige, snarare än att visa upp sådant som redan var känt. Idag är målet att bygga upp ett pedagogiskt och intressant arboretum där vi så småningom skall kunna visa upp alla arter som överhuvudtaget kan odlas så här långt norrut. Till följd av detta försökte vi år 2011 råda bot på bristen av stora individer av nämnda arter genom ett försök att flytta hit äldre individer i samband med nedläggningen av försökplanteringarna på Röbäcksdalen. Läs mer om den stora trädflytten och sibiriska lärkarna här.
Arborets sibirendel kan nås från flera olika håll. Entrén från Kvarnängen kantas på bägge sidorna av frodiga och örtartade, 4-5 meter höga buskträd. Det rör sig om en underart av druvfläder, Sambucus racemosa, som insamlades under Arboretum Norrs Kamtjatkaexpedition år 2000 i samarbete med Komarovs Botaniska trädgård i St. Petersburg. Denna underart, Sambucus racemosa ssp kamtschatica, har precis nyligen tilldelats det svenska namnet kamtjatkadruvfäder. Ett extremt frodigt och snabbvuxet litet buskträd med en härdighet till zon 6-7. Underarten har precis som vår Europeiska druvfläder lysande vita blommor och riklig fruktsättning med vackra röda bär. Den beter sig dock också likt vår druvfläder med att oblygt sprida sin frön, vilket resulterar i ett flertal små plantor i närområdet.
Stigen leder nu in i en vildvuxen och kuperad del av arboretet som enligt de tidigare arboretumföreståndarna, Bo Nilsson och Elisabeth Öberg, starkt påminner om landskapet i just Kamtjatka. Förutom nämnda insamlingsresa till Kamtjatka har de också gjort andra insamlingsresor till ”ryska fjärran östern”, bl.a. till Sachalin, och från dessa resor har vi ett rikt växtmaterial som vi nu kan börja plantera ut när vi anlägger arboretets nya Sibiriendel. När jag tog över som föreståndare 2008, hade Sibiriendelen påbörjats på en kulle strax ovanför Kvarnängen, med planteringar av bl.a. av sibirisk cembratall, Pinus sibirica och pichtagran, Abies sibirica. Sedan dess har ytterligare ett privat skifte i slänten köpts in av Umeå kommun (marken i arboretet ägs av Umeå kommun men förvaltas av Stiftelsen Arboretum Norr) så att vi har kunnat utöka Sibiriendelen till dess nuvarande storlek. Under de senaste somrarna har vi genom att bygga avancerade system av trappor och spänger gjort det möjligt för besökare att ta sig runt i det drygt hektarstora området. Omfattande huggnings- och röjnings-arbeten har pågått de senaste åren men planteringarna begränsar sig trots det än så länge till små upphuggna luckor med sibiriska arter, omgivna av en vildvuxen svensk skog. En stor del av behållningen vid ett besök är därför själva vandringen längs de vindlande stigarna och att låta sig fascineras av den stora mängden död ved och den gynnsamma inverkan detta har på förekomsten av vedsvampar, insekter och fåglar
Större delen av Sibirien-delen, liksom arboretet i övrigt, ligger i en brant och relativt svårtillgänglig sydsluttning. Detta ger bördiga förhållanden och ett bra lokalklimat men gör också att t.ex. planteringsarbete blir svårt och arbetsamt. Dessutom bör man som besökare vara rörlig och ha god kondition. För att göra åtminstone delar av arboretet mer tillgängligt även för personer med funktionsnedsättning anlägger vi nu Lägdaleden – en handikappsanpassad led som börjar i Sibirien. Det rör sig om en stig av hårt packad stenmjöl med endast små nivåskillnader längs sträckan. Lägdaleden börjar vid Baggböle herrgård, där vi har ytterligare en entré till Sibirien, och går längs hela ovansidan av arboretet bort till Europa. Där leden börjar har vi planterat en lagerpoppel, Populus laurifolia. I de geografiska avdelningarna av Arboretum Norr vill vi främst ha träd uppdragna från vildinsamlat frö, men här har vi tvärt mot våra egna principer köpt ett halvstort träd från en plantskola. Orsaken är återigen att vi av pedagogiska skäl vill visa upp en sibirisk art, som åtminstone i Umeå, sedan länge är relativt vanlig i odling. Under inflytande av den nystartade trädgårdsföreningen i Umeå planterades lagerpopplar längs Östra Esplanaden redan 1883. 1888 eldhärjades Umeå svårt och man såg då att alléerna av popplar och björkar hade hjälpt till att dämpa eldens framfart. Därför intensifierades planteringarna av dessa arter i Umeå under de kommande åren och därmed blev Umeå björkarnas stad. Av de då planterade lagerpopplarna återstår idag ett fåtal – vilka är bland Umeås allra största träd idag, med höjder av upp mot 30 m.
Ännu tidigare, redan efter svältåren 1867-1868 planterades det en hel del sibirisk cembratall i Umeå och i hela norra Sverige. Orsaken var att man sett hur folk i Ryssland och Sibirien sedan urminnes tider hade ätit de stora fröna från cembratallen. Därför förespråkades nu plantering av brödtallen, som den då kallades, som en buffert för framtida nödår. Länge betraktades den sibiriska cembratallen som en underart av vanlig cembratall, Pinus cembra, som hör hemma i Alperna och Karpaterna. Utseendemässigt är de också till förväxling lika, men vad gäller härdigheten har vi observerat stora skillnader, då vi flera gånger har försökt att odla Pinus cembra i Arboretum Norr utan att lyckas speciellt bra. Vad vi ser är ett exempel på hur två nya arter kan utvecklas från ett gemensamt ursprung när populationer skiljs geografiskt. En intressant parantes i samanhanget är att cembratallen har utvecklats i koevolution med en fågel – nötkråka, Nucifraga caryocatactes och i likhet med cembratallarna finns det en centraleuropeisk och en sibirisk underart även av fågeln. Nötkråkorna lever av cembrafrön som de gärna gömmer och lägger i lager i mosstäcket. Gömmer och glömmer, så att de stora, tunga och vinglösa fröna, som annars skulle hamna rakt under moderträdet, får en effektiv spridning. Den sibiriska nötkråkan, Nucifraga caryocatactes ssp. miacrorhychos etablerades som stannfågel i Sverige 1977. Det skedde just i Umeå, antagligen som en följd av de många stora sibiriska cembratallarna som fanns här. Härifrån har den sibiriska nötkråkan spridit sig och idag häckar mer än 600 par längs hela norrlandskusten. Och med fåglarna kommer cembratallarna som nu snabbt sprider sig i stadsnära skogar och parker.
När detta kommer i tryck skall också en gärdsgård finnas på plats för att avgränsa Sibirien från den privatägda odlingsmarken ovanför. Utmed gärdsgårdens sträckning har vi också planterat orienthagtorn, Crataegus chlorosarca som vildinsamlats på Kamtjatka år 2000. Orienthagtorn är ett litet träd med vackra vita blommor i klasar på våren, rikligt med ätliga, inte så goda men dekorativa, frukter och en fantastisk röd höstfärg. I det vilda växer arten i skogsbryn och hagmarker. På grund av dess naturliga växtsätt med en pyramidal, nästan pelarformig krona, har det använts som alléträd i tsardömets St Petersburg, vilket gett oss idén till denna plantering. Utmed Lägdaleden försöker vi också plantera andra vackra och spännande arter från våra insamlingsresor i ”ryska fjärran östern”. Till exempel den manchuriska strimlönnen, Acer tegmentosum och blåbärstryet, Lonicera caerulea var. kamtschatica, två arter med stor potential att bli norrländska favoriter på grund av sin skönhet och härdighet upp till zon 5 eller mer. Blåbärstryet har som det svenska namnet antyder också ytterst delikata bär och i Ryssland har man sedan länge förädlat och odlat denna art för bärproduktion.