I de nedre delarna av sluttningen, utmed cykelvägen som går igenom arboretet, har vi samlat många av östra Nordamerikas lövträdsarter i en plats som är döpt till Östra Nordamerikas Lövängar. Det är en spektakulär plats att ströva i på våren, men även på hösten för färgpraktens skull. På våren är det svårt att förstå hur Silverlönnen, Acer saccharinum, har fått sitt svenska namn, men på hösten när den vänder upp de silvergröna bladundersidorna är det desto tydligare. Det latinska artepitetet ”saccharinum” betyder söt och gavs av Linné för att han trodde att det var denna art man använde för att producera den välsmakande lönnsirapen. Det är dock en annan art, sockerlönn, som används i detta syfte. Så när Linné fick se denna art och fick erkänna sitt misstag fick den det mycket snarlika namnet med samma betydelse; ”saccharum”. I hemlandet blir sockerlönnen ett stort träd på 30 m eller mer och det sågas gärna för det vackra virkets skull. Våra exemplar är dock inte så gamla ännu.
Ett annat storvuxet träd med vackra höstfärger är rödeken, Quercus rubra. De äldsta exemplaren vi har av denna art har nu nått över 15 m. Av rödek och silverlönn, såväl som amerikansk alm, Ulmus americana och rödask, Fraxinus pennsylvanica, finner ni, mig veterligen, norra Sveriges största bestånd och de största exemplaren i östra Nordamerikas lövängar i Arboretum Norr.
Precis som i verkligheten finns det alltså ett östra och ett västra Nordamerika i Arboretum Norr och precis som i verklighetens USA åtskiljs de av stora gräsmarker. I vårt fall är det dock en årligen slåttrad ängsmark som får symbolisera den Nordamerikanska prärien. Korsar man den gräsmarken hamnar man i västra Nordamerika.